Med en gummianka är du aldrig ensam

maddtre@hotmail.com

Ni kan sluta gå in här, för här blir det inget mer skrivet.

Kanske jag dyker upp någon annanstans. Jag vet inte.

Jag har deppat ihop och vill inte blogga. Det är ju meningen att jag ska skriva om saker i min närhet, men just nu kan jag inte. Jag vill inte. Jag törs inte. Vissa saker ska man bara inte säga högt.

Grejen är väl den att jag egentligen inte vet något. Det är inte meningen att jag ska vara deppig, för jag vet ingenting. Jag vet bara att något har hittats, men jag vet ju inte vad. Det kan ju vara ett misstag. Det kan vara vad som helst, men ingen ringer och lugnar mig och därför blir jag paranoid. Därför tror jag det värsta, och därför kan jag inte sova mer än i en timme innan jag vaknar svettig av någon äcklig dröm, eller av min egen ångest.

Jag hatar att ha ångest och därför blir jag extra förbannad på mig själv. Jag vet ju inget, och av inget får man inte ångest. Man kan ju inte deppa ihop över ingenting.  Det kanske inte är något alls. Det kanske är 0. Det kanske var ett skräp.

Imorrn åker jag till min man. Då ska han få lugna ner mig och förklara för mig att det inte är något.

För det är ingenting. Det är ett misstag. Någon har sett fel.

I tre nätter har jag drömt att jag står på knä och kräks upp min ena lunga. Tänk om en doktor skulle kunna ringa mig snart och berätta att allt är lugnt.